Kadanik

2011 har varit ett fantastiskt år. Året jag fyllde 18 och på allvar kände att det fanns en mening med livet. Detta ständiga utelivet. Detta var året jag aldrig uppskattat mina vänner mer, men framförallt känt vilka jag vill ha med mig. De är guldvärda. Just de där fina, de du vill ringa för en egentligen relativt tradig update, de som vet exakt vad du känner, de som säger exakt samma sak samtidigt (MALLAN), de som går med dig i graven och de som följer med dig i din lycka, de som tar dig som du är, de som man känner sig 100% sig själv med. Och vet ni, hellre har jag få guldklimpar som finns där alltid än många sandkorn du aldrig vet var du har. Så ni vackra fruntimmer, jag är väl pang-på-det-GLAD att ni möter ett nytt år i mitt sällskap.

2011 var året utan en sommar. Det var året jag var på stranden HÖGST 3ggr. Det var min första sommar med groteska utgångar, sommaren sammanfattas bäst som en suddig dimma på stan. Men rolig var den, och jag ler endast vid tanken. Det var också den sommaren vi gjorde vår värsta spontanare hittills, vi boka London och begav oss veckan där på. Bodde på Hostel med 10 andra brudar från någonstans i världen och brände pengar, vi älskade "mind the gap" och höjdpunkten var BKs ChickenRoyal with Cheeze på tågstationen. Vi la oss till ro på flygplatsen och drog "Så bara var vi i london" tills vi blev trötta på vårt eget tjat. Det va sommaren vi döpte FB album till "Spy, hångel & sommar" efter en helg totalt total minnes(lucke)värd. Vi tyckte vi hade the time of our lifes. Och vi var redo för sista året. (tjiiiiii fick vi) Trodde vi...

2011 var året jag nästan bokstavligt talat gick in i väggen pluggmässigt. Jag sket i inlämningar, struntade blankt i om jag låg back, jag orkade knappt bry mig om mina betyg. Från över amitiös till underambitiös endast under skiftet 2010/2011. Jag ser gärna att brytet 11/12 slår på min överambitiösa sida igen. Alltså var 2011 första gången det dansade sig in ett G bland mina betyg. Samtidigt var det delvis året jag kände att jag var 100% på rätt utbildning, medans det vissa delar dalade och jag undra vad smink skulle ha med min framtid att göra. Summan av det, är väl en bristande framtidsplan som är så suddig att inte ens jag själv kan tyda den. Mer förvirrad har jag nog aldrig varit. Åtminstone kan vi väl säga att det var året vår klass blev en klass och jag stormtrivs. Fina damer.

2011 fick jag min första riktiga anställning, på FACE Stockholm. För första gången i mitt liv drar jag in pengar, jag har hand om öppning och stängning. Tar kassan och hjälper kunder. Något som såhär ett halvår senare känns självklart och så simpelt, men som då kändes så vuxet. Så stort och spännande. Ansvar på ett helt nytt sätt. Nu är jag bara så nöjd med att faktsikt ha ett jobb!

2011 sprang jag och blev totalt nerkärad. Jag som kanske i början av året var den mest otippade att springa och förälska sig. "Det är singel man ska va." Där någonstans dansade jag med min egen rädsla för att öppna upp mig för en ny människa. En förhållanderädd jäkel, livrädd för allt vad känslor bär med sig. Kall och konstig. Men som på sikt mjuknade upp och som nu inte kunde varit gladare för att jag träffade honom. Att jag lät mig själv känna och falla för honom... Förväntansfull på vad året har för oss, men såhär vill jag känna 365dagar om året. Kär och lycklig, för han är min.

2011 har jag flyttat från mamma. Det känns fortfarande lite konstigt, men bra. Varannan vecka systemet håller tills 15. Därefter bör man nog ta ett val. Jag är tacksam för min familj, för mamma och pappa, för farmor och farfar, mormor och resten av ligan. De har alltid betytt mycket för mig, inte minst i år. Efterhand som man blir lite äldre ändras relationen gentemot varandra och man får ut så mycket mer av varandra på ett lite annat plan. Världens finaste föräldrar som alltid finns där, stöttar och bryr sig. I motgång och medgång, de där blodsbanden är bra viktiga. Hur fin min relation är med min farmor, min förebild på många vis. Vem jag vore utan dem, vill jag inte ens tänka på. Men att jag håller dem hårt i hjärtgropen, de ska gudarna veta.

2011 lämnar och ger plats för ett nytt kapitel. Med facit i hand går det gångna året in som ett kanon-år. Det har känts händelselöst bitvis, men samtidigt har de hänt en hel del. (Ser det ut som.) Och jag hittar mig själv, jag tror aldrig du blir färdig. Men du växer som person av motgång och framgång, av utmaningar och mål. Jag skulle ibland vilja gå framåt i tiden, göra en inblick ett år framåt, när jag sitter med facit i handen för 2012. Mår jag såhär bra? Är jag lycklig? Har året varit spännande och vart befinner jag mig i livet? Men sen stoppas man vid tanken. Vart vore då spänningen med att inte veta hur det slutar?

Jag ser fram emot ett 2012 och allt vad de kan tänkas innebära.

Big brother 2011.

Det är slut, över. min vänskap jag byggt upp med husets medlemar lämnas och jag tvingas återgå till en vardag utan BB. Vad ska jag ta mig till är frågan jag ställer mig? Känner mig lite vilsen, lite som att mitt liv någonstans tappat en del. De känns som mina vänner (tragiskt nog) och nu ska jag aldrig mer se dem, aldrig mer checka läget på live-bb och bara hänga med dem. Nu ser live ut såhär



Jag är redan deprimerad, ett liv utan BB känns en skvätt emningslöst. Patetiskt hur involverad jag blivit men jag älskar det. Med Simon som herre på täppan efter 106 dagar, känns det bra. Någonstans djupt ner finns en nöjdhet över att en vrdig vinnare drog hem skiten. Men att jag nu inte kan dega med mina BB-vänner är förjävligt.



Oj, mängden tragiska sms under final-programmets gång är oändliga. Ledsen. :(. Ledsen gubbe.

De var tre. De blev en. Finalen BORDE vi sett live. Att vi inte kunde tänka på det, hade cashat upp mängder endast för det. Mäktigt, magiskt och maffig. Mx3.

Det är fan över nu. Borta, slut, finito. Det har förgyllt mitt liv, 106 dagar.



Fuck. Så bra känns det!

"always by your side ♥"

Och mina tre finastes initialer på insidan. Min bästa present, ni är så bra mina godingar. 4-ever vi.

Usch, har nog en blödig kväll.. Ni är nog dom enda som kan få mig till tårar, våra minnen. Spanat gamla bilder, såna bilder som får en att vilja rusa bakåt i tiden. 1,5 år och jag saknar er fortfarande, kanske nu mer än någonsin. Jag vill inget hellre än att börja nian igen, vår bästa tid tillsammans. Hela högstadiet.. Vår fina klass, fyfan. Den gamla dengan "Det finns inga ord..", ni var för bra för att vara sanna. Skolan är inte rolig längre, nu är det ett måste. Man såg fram emot skolan innan, efter ett lov var man glad att se alla igen. Nu drar jag mig från att ens gå upp på morgonen en vanlig dag.

Komma till skolan på damp humör och klassen hakar på, skitsur eller allmänt otaggad. Vi kände varandra, vi förstod varandra. Skolan var rolig med er, en tråkig lektion då var bättre än den bästa lektionen nu. Alla visste allt om varandra, vi litade på varandra. De tio bästa åren av mitt liv, någonsin. Vår polen resa, lägerskolor, fester, vår gråtavslutning, våra parmiddagar i 2an, våra catfights i kapprummen, vår lektion vi skolkade och stack till maxi, powerpuff pingletiden, "du missa bordet"-perioden, ordet puss och alla andra 10000 minnen med er. Varje dag önskar jag att jag kunde gå med samma glädje och trygghet till skolan, men aldrig. Det är inte vi längre, jag hatar det. Jag kan fortsätta skriva om oss, göra en bok. Svårt att skriva ner hur mycket ni verkligen betydde, ni betydde s mycket. Gymnasiet skulle bli bra, trodde jag. Det skulle gå över, saknaden från er. Den gjorde inte det och det går inte ens att jämföra klasserna, jämför ett taskigt korpen lag med Champions leauge. Det går inte, ni är så fruktansvärt bra.

Jag älskar er och kommer nog alltid att sakna vår klass, vår tid vi hade.


Finiisar.

Tror mitt hjärta blöder lite när jag skriver om oss.

Jag kan inte ens titta på vår film, det går inte. Inte utan att förmodligen drunkna i tårar.


VAD SKULLE JAG GJORT UTAN ER?!??!?! Vår fantastic four. Allt, ni betyder allt. Och lite till..

Att ha kraften att va stark
att ha vishet att va klok
Allt det där, det lär du dej till slut
Och på resan som du gör nu
dina frågor vill ha svar
Det är du som väljer vägen
det är du som ger och tar

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Var det livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Du får lära själv att leva
ingen finns att ta din hand
Med förtröstan, tro och tillit
Ska du växa från barn till man

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Se vad livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Så lär du dej till slut
utav det du själv lär ut
Du tar din plats
bland dem du håller av
Och sånt som du har drömt om
den längtan som du haft
Se, du närmar dig ditt mål nu
tog dej dit av egen kraft

Pelle Ankarberg – Människa

Puss

Fyyy, sista dagen och min ångest är svår att sätta fingret på. Mår nästan illa så hemsk morgondagen ska bli. Aldrig älskat skolan, men aldrig hatat den som nu. Har fallit offer för skoltröttheten, ser ingen mening längre. Tänker erkänna min avundsjuka gentemot de lyxlirarna som tycker gymnasiet är topp, svin. Första dagen på gymnasiet och rektorn säger: "Nu börjar ni gymnasiet och i era klasser är kommer ni finna vänner för livet." Garvar lite och skakar på huvudet, så blev det inte. Skulle nog planterat mig på Samhälle och fått en mix med manligheter och tjej-tjafs.. Ähh, plugget rusar man inte till imorgon.

Lets go back. Mitt fina rum, vår fina lägenhet. Det perfekta läget, tillbaka då livet kändes liiite lättare. När det va mysigt och fint väder, när man gick till plugget. Lagom solbränd och fräsch. Sommarlov people!! Stadparken som tavla och pissande gubbar som största underhållning. Poetiskt flow, medgång och ett palats.

20 juni:
"Hakar på min uppblåsbara madrass och blickar utöver ett i övrigt tomt rum. Redo att lämnas, rent materiellt. Rent psykist blir jag aldrig redo för en flytt... Inte från det här, aldrig. Den fjärde april skrev jag ner några rader enligt följande; "Jag stormtrivs, kan man vara kär i en materiell sak? För jag blandar ihop mina känslor för rummet med att vara kär." Om valet legat i mina händer, skulle jag aldrig lämnat."

När ska vi sluta sakna varandra?? ALDRIG. När bussen, hat-bussen, kilar förbi tänker jag; "Ohhh, min lya!!". Sekunden efter; "Min gamla lya...............". Usch vad jag hatar det, vad jag saknar det. Det är ju min lägenhet, miiiin!!!! Still hurts, fyyyy.


Last frame in my FAVORTIE room eveeer.

Fan, kan det vända någon gång?? Motgång, motgång. Tankarna yr, när blir allt bra? En dag, en jävla dag utan motvind. Lite flyt är allt jag vill åt. Trött på det här nu, låt mig glida endast lite. To much... Jonna och Malin, tackar vetifan vem men någon för att ni finns. Ni är guldvärda ska ni veta.

Usch, vissa saker i livet får en att inse hur lite roll det spelar hur du blev på skolfotot eller vilken hårfärg du har. Det viktiga vi har, nära och kära. Är skakig, här när jag skriver. Ingenting låter vettigt, livet är inte rättvist. Världen är inte rättvis, vart är meningen? Det finns ingenting att säga för att hjälpa eller hela.. Jag tänker på dig.

Mina inälvor flashar jag snart vilt med i webben om min hosta inte slutar hispa. Värmeböljan som i stunden valsar genom kroppen för mig mot tankar som att skala av mig skinnet. Tänkte visa mina senaste inköp, men Rudolf med röda mulen var ej mitt tänkta namn till det inlägget. Blek och glåmig, kallsvettig och sjuk. Usch, det är synd om mig nu signalerar hjärnkontoret. Fick nyss klartecken att det är okej med lite självömkan i mitt tillstånd. Låter som jag är antingen en cancer patient eller psyk tant, inget av det två alternativen; Jag lider av förkyldning. Rätt upp och ner, den har kapat benen på mig. En panodil, en kalldusch, en påse halstabletter och några outfits från Klingan.. Kan det hjälpa mitt tillfrisknande??