2011
2011 har varit ett fantastiskt år. Året jag fyllde 18 och på allvar kände att det fanns en mening med livet. Detta ständiga utelivet. Detta var året jag aldrig uppskattat mina vänner mer, men framförallt känt vilka jag vill ha med mig. De är guldvärda. Just de där fina, de du vill ringa för en egentligen relativt tradig update, de som vet exakt vad du känner, de som säger exakt samma sak samtidigt (MALLAN), de som går med dig i graven och de som följer med dig i din lycka, de som tar dig som du är, de som man känner sig 100% sig själv med. Och vet ni, hellre har jag få guldklimpar som finns där alltid än många sandkorn du aldrig vet var du har. Så ni vackra fruntimmer, jag är väl pang-på-det-GLAD att ni möter ett nytt år i mitt sällskap.
2011 var året utan en sommar. Det var året jag var på stranden HÖGST 3ggr. Det var min första sommar med groteska utgångar, sommaren sammanfattas bäst som en suddig dimma på stan. Men rolig var den, och jag ler endast vid tanken. Det var också den sommaren vi gjorde vår värsta spontanare hittills, vi boka London och begav oss veckan där på. Bodde på Hostel med 10 andra brudar från någonstans i världen och brände pengar, vi älskade "mind the gap" och höjdpunkten var BKs ChickenRoyal with Cheeze på tågstationen. Vi la oss till ro på flygplatsen och drog "Så bara var vi i london" tills vi blev trötta på vårt eget tjat. Det va sommaren vi döpte FB album till "Spy, hångel & sommar" efter en helg totalt total minnes(lucke)värd. Vi tyckte vi hade the time of our lifes. Och vi var redo för sista året. (tjiiiiii fick vi) Trodde vi...
2011 var året jag nästan bokstavligt talat gick in i väggen pluggmässigt. Jag sket i inlämningar, struntade blankt i om jag låg back, jag orkade knappt bry mig om mina betyg. Från över amitiös till underambitiös endast under skiftet 2010/2011. Jag ser gärna att brytet 11/12 slår på min överambitiösa sida igen. Alltså var 2011 första gången det dansade sig in ett G bland mina betyg. Samtidigt var det delvis året jag kände att jag var 100% på rätt utbildning, medans det vissa delar dalade och jag undra vad smink skulle ha med min framtid att göra. Summan av det, är väl en bristande framtidsplan som är så suddig att inte ens jag själv kan tyda den. Mer förvirrad har jag nog aldrig varit. Åtminstone kan vi väl säga att det var året vår klass blev en klass och jag stormtrivs. Fina damer.
2011 fick jag min första riktiga anställning, på FACE Stockholm. För första gången i mitt liv drar jag in pengar, jag har hand om öppning och stängning. Tar kassan och hjälper kunder. Något som såhär ett halvår senare känns självklart och så simpelt, men som då kändes så vuxet. Så stort och spännande. Ansvar på ett helt nytt sätt. Nu är jag bara så nöjd med att faktsikt ha ett jobb!
2011 sprang jag och blev totalt nerkärad. Jag som kanske i början av året var den mest otippade att springa och förälska sig. "Det är singel man ska va." Där någonstans dansade jag med min egen rädsla för att öppna upp mig för en ny människa. En förhållanderädd jäkel, livrädd för allt vad känslor bär med sig. Kall och konstig. Men som på sikt mjuknade upp och som nu inte kunde varit gladare för att jag träffade honom. Att jag lät mig själv känna och falla för honom... Förväntansfull på vad året har för oss, men såhär vill jag känna 365dagar om året. Kär och lycklig, för han är min.
2011 har jag flyttat från mamma. Det känns fortfarande lite konstigt, men bra. Varannan vecka systemet håller tills 15. Därefter bör man nog ta ett val. Jag är tacksam för min familj, för mamma och pappa, för farmor och farfar, mormor och resten av ligan. De har alltid betytt mycket för mig, inte minst i år. Efterhand som man blir lite äldre ändras relationen gentemot varandra och man får ut så mycket mer av varandra på ett lite annat plan. Världens finaste föräldrar som alltid finns där, stöttar och bryr sig. I motgång och medgång, de där blodsbanden är bra viktiga. Hur fin min relation är med min farmor, min förebild på många vis. Vem jag vore utan dem, vill jag inte ens tänka på. Men att jag håller dem hårt i hjärtgropen, de ska gudarna veta.
2011 lämnar och ger plats för ett nytt kapitel. Med facit i hand går det gångna året in som ett kanon-år. Det har känts händelselöst bitvis, men samtidigt har de hänt en hel del. (Ser det ut som.) Och jag hittar mig själv, jag tror aldrig du blir färdig. Men du växer som person av motgång och framgång, av utmaningar och mål. Jag skulle ibland vilja gå framåt i tiden, göra en inblick ett år framåt, när jag sitter med facit i handen för 2012. Mår jag såhär bra? Är jag lycklig? Har året varit spännande och vart befinner jag mig i livet? Men sen stoppas man vid tanken. Vart vore då spänningen med att inte veta hur det slutar?
Jag ser fram emot ett 2012 och allt vad de kan tänkas innebära.
2011 var året utan en sommar. Det var året jag var på stranden HÖGST 3ggr. Det var min första sommar med groteska utgångar, sommaren sammanfattas bäst som en suddig dimma på stan. Men rolig var den, och jag ler endast vid tanken. Det var också den sommaren vi gjorde vår värsta spontanare hittills, vi boka London och begav oss veckan där på. Bodde på Hostel med 10 andra brudar från någonstans i världen och brände pengar, vi älskade "mind the gap" och höjdpunkten var BKs ChickenRoyal with Cheeze på tågstationen. Vi la oss till ro på flygplatsen och drog "Så bara var vi i london" tills vi blev trötta på vårt eget tjat. Det va sommaren vi döpte FB album till "Spy, hångel & sommar" efter en helg totalt total minnes(lucke)värd. Vi tyckte vi hade the time of our lifes. Och vi var redo för sista året. (tjiiiiii fick vi) Trodde vi...
2011 var året jag nästan bokstavligt talat gick in i väggen pluggmässigt. Jag sket i inlämningar, struntade blankt i om jag låg back, jag orkade knappt bry mig om mina betyg. Från över amitiös till underambitiös endast under skiftet 2010/2011. Jag ser gärna att brytet 11/12 slår på min överambitiösa sida igen. Alltså var 2011 första gången det dansade sig in ett G bland mina betyg. Samtidigt var det delvis året jag kände att jag var 100% på rätt utbildning, medans det vissa delar dalade och jag undra vad smink skulle ha med min framtid att göra. Summan av det, är väl en bristande framtidsplan som är så suddig att inte ens jag själv kan tyda den. Mer förvirrad har jag nog aldrig varit. Åtminstone kan vi väl säga att det var året vår klass blev en klass och jag stormtrivs. Fina damer.
2011 fick jag min första riktiga anställning, på FACE Stockholm. För första gången i mitt liv drar jag in pengar, jag har hand om öppning och stängning. Tar kassan och hjälper kunder. Något som såhär ett halvår senare känns självklart och så simpelt, men som då kändes så vuxet. Så stort och spännande. Ansvar på ett helt nytt sätt. Nu är jag bara så nöjd med att faktsikt ha ett jobb!
2011 sprang jag och blev totalt nerkärad. Jag som kanske i början av året var den mest otippade att springa och förälska sig. "Det är singel man ska va." Där någonstans dansade jag med min egen rädsla för att öppna upp mig för en ny människa. En förhållanderädd jäkel, livrädd för allt vad känslor bär med sig. Kall och konstig. Men som på sikt mjuknade upp och som nu inte kunde varit gladare för att jag träffade honom. Att jag lät mig själv känna och falla för honom... Förväntansfull på vad året har för oss, men såhär vill jag känna 365dagar om året. Kär och lycklig, för han är min.
2011 har jag flyttat från mamma. Det känns fortfarande lite konstigt, men bra. Varannan vecka systemet håller tills 15. Därefter bör man nog ta ett val. Jag är tacksam för min familj, för mamma och pappa, för farmor och farfar, mormor och resten av ligan. De har alltid betytt mycket för mig, inte minst i år. Efterhand som man blir lite äldre ändras relationen gentemot varandra och man får ut så mycket mer av varandra på ett lite annat plan. Världens finaste föräldrar som alltid finns där, stöttar och bryr sig. I motgång och medgång, de där blodsbanden är bra viktiga. Hur fin min relation är med min farmor, min förebild på många vis. Vem jag vore utan dem, vill jag inte ens tänka på. Men att jag håller dem hårt i hjärtgropen, de ska gudarna veta.
2011 lämnar och ger plats för ett nytt kapitel. Med facit i hand går det gångna året in som ett kanon-år. Det har känts händelselöst bitvis, men samtidigt har de hänt en hel del. (Ser det ut som.) Och jag hittar mig själv, jag tror aldrig du blir färdig. Men du växer som person av motgång och framgång, av utmaningar och mål. Jag skulle ibland vilja gå framåt i tiden, göra en inblick ett år framåt, när jag sitter med facit i handen för 2012. Mår jag såhär bra? Är jag lycklig? Har året varit spännande och vart befinner jag mig i livet? Men sen stoppas man vid tanken. Vart vore då spänningen med att inte veta hur det slutar?
Jag ser fram emot ett 2012 och allt vad de kan tänkas innebära.
Kommentarer
Trackback