Kadanik

Varför färgar man håret mörkt, eller kanske snarare varför färgar man håret över huvettaget? Hur man än väljer att förmulera svaret slutar det idiotiskt, man ångrar ju sig alltid för eller senare. En gång blond, Alltid blond. Jag vill tillbaka, nuuuuu. Det är mitt lilla projekt jag ligger och pysslar med under alla mina timmar spenderandes under katogorin "Ingenting". Vågar jag leka lite till med mitt redan krassliga och sletna hår? Jag ska bli blond igen, lagom blond. Så att jag till slut kan slippa färga håret och bara låta där bli en schysst, naturlig utväxt som funkar. Åhhhh, varför färgade jag bort det.

Jag vill bo i stan, fortfarande. Dessa bilderna från när vi första gången flyttade in till de som skulle bli mitt kanske mysigaste rum hittills i mitt bo-minne. Jag var lycklig. Mina tidningstäckta väggar jag höll på med i dagar, från morgon till kväll. Åhhh, vilket energipaket. 24h med bara saxen och baaam, tapetklister överallt. Det var goa tider detdär. De kycklinggula väggar blev kolsvarta och jag hade 150 ideér om hur det skulle se ut. Och min walk-in-closet, den hann inte ens bli klar. Där fanns visioner för den också även om de aldrig fick komma till ytan. Jag fick aldrig se det gå ut i blomster, långt innan det hade kunnat hända packade vi ihop och sprang vidare i livet.

I MISS THE CITTYYY, Stadsduve-tiderna.

Jag trivdes på ett, på två, på tre och på fyra. Fem och jag klickar fortfarande inte, det lär aldrig hända. Någonsin. Det känns inte som ett hem, jag har inga 150 ideér liggandes på kö att få sätta tänderna i. Det finns inget ständigt funderande över vad som skulle kunna gör det schysstare, det får duga. 
Inredningsläge = Off. Energy-level, loow.

För varje dag som går, är det en dag närmre dagen med stora D. Jag flyttar hemifrån. Det är där mina tankar redan håller till, i den lägenheten som ännu inte existerar. Det är där jag vill vara. Där finns det 5000 ideér och min energi är påslagen på max. Alltså, jag vill att klockan tickar. Fortare än fan själv. Tills man slipper alla andras skit/idioti/strul/onödigheter, sa jag skit? Jag jobbar på Maxi, ett städ-jobb eller vilket annat totalt urtrist arbete som helst. Bara jag får komma hemifrån, så fort som möjligt. Gärna före student, vilket i mitt fall känns relativt jätte overkligt. Men dyker läget upp, sticker jag fortare än vi människor blinkar utan ens en sekunds tvekan. Ohh, om bara det läget kan dyka upp.

Jag vill bli min egen, jag vill få tillbaka mina vingar.