Kadanik

Jag är pipig idag. Brutalt pipig, gnällig och typiskt tjejig. Inget godis och jag lider av sockersug, men jag vill inte knata iväg och handla själv. Jag kom till mamma igår och det ser redan groteskt ut i mitt rum. Jag är frusen och tycker sådär lite synd om mig själv. Känner mig ensam. Se, pipighet. Jag borde, för att göra mig och alla runt omkring mig en tjänst, gå och dra täcket över huvudet. Inte stiga upp förrens vi läser Söndag i kalendern. Jag vill bara mysa i mitt gamla rum, i min gamla favorit lägenhet. Tänk att det skulle bli så jobbigt, sitta i så hårt. Jävla skit. Jag vill bara va blond igen, vara lite brun. Känna sig naturlig halvgullig, ni vet. Kanske ha en man att gossa upp till såna här dagar. Min självömkan är total. Min smörmusik i bakgrunden, patetiska kärlekslåtar. Lika plågsamt dramatiska som det låter, känns min dag. Vart är min Johnny Depp, min man? Imorgon är jag mig själv igen, med ack vad jag piper idag. Som man gungar på livets ände när man ser ett hack i nagellacket. Brutalt tjejig och inte alls okej. Jag borde plantera mig i sängen, rullar ner för att slippa solens glädjestrålar, spela Ne-yo´s värsta kärleksdengor på max volym, tillsammans med en bogarts-påse, gråta våldsamt och fundera över livet. Hela dagen, ensam. Endast jag och min egen det-är-synd-om-mig känsla.