Kadanik

Hey. Ni. Om ni fortfarande hänger där, här. På min fantastiskt tradigt uppdaterade sida. Vad är det, två veckor sen senast. Sjukaste någonsin, och totalt oacceptabelt. För min egen del, min blogg fungerar som mitt minne, min check-out för att veta vad jag gjorde förra torsdagen. Vilsen med en rullande discokula wobblar jag nu i en ovisshet.  Vad har hänt på sistone egentligen? Det jag kan konstatera är följande. En bättre sommar går inte. Det bara går inte. Aldrig har jag väl njutit så av att ha lov, inte tagit vara på dagarna så bra och aldrig varit så nöjd med tillvaron. Lycklig är ordet. Damer och herrar, det prioriteras annorlunda. Inte kombar jag med datorn en go sommarkväll eller sitter hemma och poetar en dag när det vankas utgång för gänget. Frågan är om vi någonsin kommer tillbaka i samma flow. Spontant blir det knivigt, brutalt knivigt. Skrivande rullar inte på i samma anda och jag får inte fram goa textrader att ge er. Men fan, nuet ska vi leva i. Och här är jag, nu och inte sen. Och ett bild-kaos bjuder jag på, inte här i ett och samma utan utspritt. För att någongång inom en snar framtid vara klar med resumén över de tappade veckorna.

Summer 11´ GUUUUYS. Summmmer eleeven.