Kadanik

Stirrar rakt in i skärmen och hjärnan står absolut stilla, inte en tanke. Det är dags igen, jag inbillade mig att det skulle kännas enkelt nu. Halva skolan gjord, sommar-perioden, enklare schema (trodde jag). Det känns, för att vara ärlig, för jävligt och jag mår nästan illa. Varför gör det det?



Mitt i min djupa och deprimerade fas, som alltid gör entré sista kvällen, dyker Jonathan upp som en ängel. Länkar mig glädje, lycka och ett gäng sommar-minnen. Njut ni med. Mäktigt Jonte, det var ordet.