Kadanik

Usch, har nog en blödig kväll.. Ni är nog dom enda som kan få mig till tårar, våra minnen. Spanat gamla bilder, såna bilder som får en att vilja rusa bakåt i tiden. 1,5 år och jag saknar er fortfarande, kanske nu mer än någonsin. Jag vill inget hellre än att börja nian igen, vår bästa tid tillsammans. Hela högstadiet.. Vår fina klass, fyfan. Den gamla dengan "Det finns inga ord..", ni var för bra för att vara sanna. Skolan är inte rolig längre, nu är det ett måste. Man såg fram emot skolan innan, efter ett lov var man glad att se alla igen. Nu drar jag mig från att ens gå upp på morgonen en vanlig dag.

Komma till skolan på damp humör och klassen hakar på, skitsur eller allmänt otaggad. Vi kände varandra, vi förstod varandra. Skolan var rolig med er, en tråkig lektion då var bättre än den bästa lektionen nu. Alla visste allt om varandra, vi litade på varandra. De tio bästa åren av mitt liv, någonsin. Vår polen resa, lägerskolor, fester, vår gråtavslutning, våra parmiddagar i 2an, våra catfights i kapprummen, vår lektion vi skolkade och stack till maxi, powerpuff pingletiden, "du missa bordet"-perioden, ordet puss och alla andra 10000 minnen med er. Varje dag önskar jag att jag kunde gå med samma glädje och trygghet till skolan, men aldrig. Det är inte vi längre, jag hatar det. Jag kan fortsätta skriva om oss, göra en bok. Svårt att skriva ner hur mycket ni verkligen betydde, ni betydde s mycket. Gymnasiet skulle bli bra, trodde jag. Det skulle gå över, saknaden från er. Den gjorde inte det och det går inte ens att jämföra klasserna, jämför ett taskigt korpen lag med Champions leauge. Det går inte, ni är så fruktansvärt bra.

Jag älskar er och kommer nog alltid att sakna vår klass, vår tid vi hade.


Finiisar.

Tror mitt hjärta blöder lite när jag skriver om oss.

Jag kan inte ens titta på vår film, det går inte. Inte utan att förmodligen drunkna i tårar.


VAD SKULLE JAG GJORT UTAN ER?!??!?! Vår fantastic four. Allt, ni betyder allt. Och lite till..

Att ha kraften att va stark
att ha vishet att va klok
Allt det där, det lär du dej till slut
Och på resan som du gör nu
dina frågor vill ha svar
Det är du som väljer vägen
det är du som ger och tar

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Var det livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Du får lära själv att leva
ingen finns att ta din hand
Med förtröstan, tro och tillit
Ska du växa från barn till man

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Se vad livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Så lär du dej till slut
utav det du själv lär ut
Du tar din plats
bland dem du håller av
Och sånt som du har drömt om
den längtan som du haft
Se, du närmar dig ditt mål nu
tog dej dit av egen kraft

Pelle Ankarberg – Människa

Puss