Kadanik

Luftmadrass, 60% luft. De övriga 40% tycks ha sipprat ut... Likt en fisk med otrolig svank ligger jag nu i min provisoriska säng. Imorgonbitti lär jag befinna mig i nivå med golvet. Jag känner mig aningen tom när jag slänger några sorgsna blickar utöver rummet. Sagan slutar här, inget lyckligt slut. Mina förhoppningar om "Så levde de lyckliga i alla sina dagar", var nog för mycket begärt. Jag jämför mig med en slocknad stjärna, jag finns men jag lyser inte. Att motvilligt tomma skåp och lådor svider mina vänner. Förr under minaflyttar som varit många de senaste åren, har det alltid setts positivt ur min synvinkel. Denna gång är det värre, detta är min mardröm. Nyp mig? Bostaden i dagsläget är det mest perfekta jag kan tänka mig. Blänger upp i taket och ingenting, det tänks ingenting. Nu är det verkligt, förr har det ej gått upp för mig att det är sanning men med en nästan tömd lägenhet inser jag det jag förträngt. Det är verken en dröm eller framtid, det är här och det är nu. Jag borde inte klaga med tak över huvudet, en underbar familj, rent vatten och diverse prylar andra drömmer om. Men det svider något otroligt.. Jag låter mig vara självisk nog att känna efter och verkligen tycka synd om mig själv. Sista gången jag klagar och tar ut min deprission över er kan vara idag, lika bra att ta i från tårna. En deprissionsperiod bestående av sängliggade, självömkan, onyttigheter och tv-tittande ligger nära till hands. Ge mig ett slag att vänja mig vid tanken och jag är tillbaka som en lysande stjärna återigen. One day, I will glow. inga lögner idag, nu är det jobbigt. Jag hatar det och vill inget hellre än att skrika från ett berg. Min innerliga monolog intalar mig sakta men säkert att det kommer bli bra. En postitiv sak är funnen; Jonna är min utsikt, vi får kirra ett blink system fönster till fönster. Stadsduvan klipper härmed vingarna.