Kadanik

Hängt på stranden nu de senaste timmarna, fram tills ett molntäcke entrade playan och hönspiggarna taggade till. Precis före mitt strandliga besök hände det jag fruktat hela sommaren, en tragedi. Kommentaren om en vit underarm dyker upp och jag slår en blick och ser bara det. Där sitter ett djur, med benen krälandes längs sidorna. Liten som ett nålhuvud och lika skrämmande som ett otämjt lejon. Mitt livsnävändiga blod flödade in i dess mun medan den garanterat ville beröva mig på två veckors solvistelse. En fästing, en alldeles livslevandes fästing käkade på min arm. Raka spåret hem till hjälten i alla djurkatastrofer, mamma. Snabbt och skoningslöst, den existerar ej längre. En stunds livsångest, panikattack, självömkan och ett tjat om borelia. Med faktan bakom ryggen är sanningen att var 5 fästing är budbärare av sjukdomen, redo att sprida det vidare till närmsta levande varelse. Dör jag nu i borelia eller någon annan trevlig sjukdom det lilla äcklet smittat mig med, var det roligt att få underhålla er!