Fan.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan.

Det suger just nu. Svär lite till och går in i tanke-dvala. Bara jag och mina aggressioner, face to face. Måste det ta så hårt, vara så svårt? Glada miner, glada miner. Det var perfekt, spegeln är krossad. Mosad, förstörd, sönder trampad. Skärvor och vassa kanter. Ähh, vad det svider nu. Förvirrad ser jag mig själv skrika från ett gigantiskt berg. Livet snear... Vad som sker härnäst, är väl bara gudarna som vet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback