Kadanik

Jag har en hemlighet jag vill avslöja. En som jag har hållt inne ett tag.. Min kamera är försvunnen. Finns det nåt medium eller en spåkvinna som kan lokalisera den skulle jag vara evigt tacksam. Därför är min blogg väldigt beroende av mina rader nu. Ni förstår kanske säkert att jag precis som er lider av detta. Men jag ska leta igenom rummet en sväng till och om jag så ska vända upp och ner på hela rummet, så är det väl det jag ska göra. 

En tjänst till jag är skyldig är, gårdagen. Den var helt underbar. Jag hade en dagsplanering!! God damn, jag är nöjd med den alltså. Både jag och Alex tycks vara velepottor. Men till vår stora förvåning skulle vi få ihop en planering över vår dag. Det började med en sen frukost, en snabb fixning och till min andra chock för dagen: Jag lämnar huset osminkad! Ganska nöjd med den också måste jag tillägga. Vi begav oss på min plånboks svar på taxi; Bussen. den skulle komma att bli vår vän och ovän denna dagen. Vi gick ett par timmar på väla och shoppa och luncha lite, innan vi hoppade på den gröna skönheten åter en gång. Raka spåret från bussen upp inom kära fader och plocka på mig lite prylar och pinaler som kunde komma bra till pass under kvällen. På den helvetes farkosten åter igen och upp till mor min. Kasta i oss lite krubb, kleta in huvet med diverse sminkprodukter och hinna drabbas av minst 10 outfit-problem under loppet av en timme. De var nu vår hittills gröna våg vände oss ryggen. Bussen körde utan sina trogna vänner och vi fick känna av vårens mindre milda vindar under 20minuter i väntan på nästa. Men tillslut kom den och förde oss in mot Max hamburgarplace, men där skulle vi få sitta då vår vän skulle svika oss. Ja, bussen alltså och köra ifrån Cato när han kom springandes i hopp om att få se våra små nyllen på Max en halvtimme tidigare. Men nej.. Efter en stunds småprat kommer slutligen vår väntade homie in genom dörren.

Det är nu det riktigt roliga börjar! Höjdpunkten i min hittills så väl skrivda novell.

Det var biljard som stod på vår agenda. Tidigare i mitt liv var detta ett oerövrat område, alltså jag skulle ha hållit det så. Alex var även hon en ny spelare så jag kände mig ganska lugn tills spelet började. Jag försvarade mina tabbar med att det går ganska bra för oss ändå. Då jag snabbt fick svar; Nej det går bra för er spelare, inte för er maskot.. ( Med en syftning till mig.. ) Alex spelade för bra för MITT bästa. För Cato också för den delen, trots att han var en "erfaren" spelare.. Jag gjorde miss efter miss, och några fler tabbar. Vid stängningsdags hade vi då avfärdat 4 spelomgångar och vi fick nöja oss med 2-2, dock med ett plus i kanten för vår del. Då de två vinsterna för Catos del var tack vare Alexandras missar.

Sen kommer bussen att bli ett problem återigen. Vi väntar vackert på att bussen ska plocka upp oss, men när den inte dykt under våra 20mintuer sittandes i kylan, slår tanken oss att läsa på tabellen. Vi har missat den lilla ikonen, "F" med betydelsen endast fredag. Bussarna har alltså slutat gå och där sitter vi, båda med stendöda mobiler och ingen koll på nattbussar. Vår panik var kommen. Vi fick i hopp om att hitta en vänlig själ att låna mobilen av bege oss mot knutan. Till vår stora förvåning står Julia där som en ängel och lyser upp iaf min tillvaro. Så en kvart senare dyker min mamma uupp och vår hämfärd var fastställd.

Sjukt bra dag! Måste säga ett tack till Alex som förgyllde mitt dygn. Och tack till er grabz.